17 februari

Vaknade på morgonen med pirr och förväntan i kroppen. Nu bär det snart av! Under natten hade de resterande gruppmedlemmarna landat. De såg påtagligt pigga ut trots endast någon timmes sömn.  Gänget som jag säkerligen kommer att lära känna närmare under de kommande två veckorna är

Björn och Maria

Krister och Maria

Lisa

Lena

Allan

Jonas

samt Sofia som tillsammans med Kjell är vår reseledare.

Ett trevligt gäng i blandade åldrar. Från ”junioren” Sofia, 26 till kluriga och härlige Allan, 77.

Jonas visade sig vara Swedasias webbmaster och jag kom på mig själv att raskt sitta invecklad i en diskussion om sökmotoroptimering med honom. Att släppa jobbet HELT kan möjligen vara en utopi…

Tillsammans äntrar vi bussen, som ska ta oss 200 mil runt i norra Indien, den ”Gyllene triangeln” med avstickare.

Kjell ger genast prov på sin strålande guidingsförmåga. När Kjell fattar micken tystnar bussen. Alla vill lyssna på hans högst initierade och personliga återgivningar av historiska skeden, maharadjors liv och leverne, ädla stenar, gudaskildringar eller vad det vara månde. Denna gång handlade det om Gagnes. För rutten gick där förbi och vi tog chansen att göra en avstickare. Bra, inte minst för mig som missar Varanasi.

Efter en spännande stund vid denna heliga flod styrde vi, eller snarare vår alldeles förträfflige chaufför, mot Ramnaga och Jim Corbett national park. 8 timmar senare gjorde vi entré på vår första anhalt i utkanten av Nationalparken. Rummen var mycket bra, så också buffén som vi tog oss an med en glupande aptit efter att först avnjutit en tigerfilm, vilken effektivt spetsade förväntningarna inför morgondagen!

18 februari

Väckning kl 05, i jeeparna kl 06! För att få ut den mesta av vistelsen i Nationalparken tar man två djungelpass. Mitt på dagen lämnar man djuren i fred. Så efter såväl ev wake-up call som dito ”shower”, och en kopp masala-te satt jag i en öppen jeep med Jonas och Stefan, som ivrigt jämförde sina objektiv.. Då blev det plötsligt uppenbart för mig att min kamera kanske inte motsvarar kraven på zoom, vidvinkel etc. En digitalkamera utan dito fasciliteter har alltså förevigat motiven ni kan se i denna skildring. Men nåja, det kan ju också ha sin charm!

Efter lunch satte vi oss i jeeparna igen, för en tvåtimmarstur till nästa anhalt, Dhikala Forrest som ligger mitt i nationalparken. Inkvarteringen är av enklare karaktär, känns väldigt ”djungelmässig”. Här kände man sig tacksam över viltstängslen som kom upp för några år sedan (!) (Innan dess hade nattvakter med hund hållit viltet på anstånd). Mobiltelefonens visade på 0 mottagning. Så här ska det vara!

Djungeltur nr 2 kan ta sin början. Vi är samma team som intar jeepen, den här gången i sällskap av spåraren (naturalisten) Puran. Nu är vi helt fokuserade på att se tiger och elefant.

Puran gjorde sitt yttersta för att vi skulle nå vårt mål. Han följde färska spår och tolkade apors och fåglars alarmsignaler (de känner tidigt av tigern eller kanske leopardens närvaro, och varnar varandra). Plötsligt beordrade han att jeepen skulle stanna. Puran hade korn på något som vi inte kunde märka. I satt blickstilla i jeepen, på helspänn. Absolut tystnad rådde, vi spanade frenetiskt in i de täta djungelsnåren. Killarna laddade med alla objektiv. Jag kramade min lilla röda. (Tur att den är vattentät).  Dock. Efter en kvart fick vi inse att det vackra djuret inte ville visa sig för oss just nu.

Puran tog oss till ett utkikstorn, där han kunde tolka naturens tecken i en stor radie.

Nästa resort är Dhikala Forrest, som ligger mitt i nationalparken. Det finns bara vegetabilisk mat men utomordentlig sådan. Klockan 15 sätter vi oss i jeeparna igen. Anteckningar på resortens stora anslagstavla säger att två tigrar finns i närheten. Nu är det bara tiger och elefant som gäller. Puran blir vår guide.

Redan efter en halvtimme har vi sett elefanter. En stor ko med en kalv på minst ett år. Imponerande djur som man inte skall bråka med. Vi ser ytterligare en moder med kalv men på längre håll.

Puran tar oss runt på olika vägar men ingen tiger. Vi kommer till ett utsiktstorn när vi hör en hornsignal, som betyder tiger, från en annan jeep. Ingen kan använda walky talky eller mobil för att omöjliggöra för tjuvjägarna att kommunicera. Full fart iväg. Puran vet vad han gör. Vi hör också tigrarnas parningsläte! Häftigt! Först ser vi därefter på nära håll en tiger som går inne bland buskarna intill vägen. Sedan ser vi en tiger gå över vägen lite längre bort. Vid det laget är Johan och jag så testoteronstinna att vi frenetiskt utan att tänka trycker på kamerans slutare. Bilderna blir kassa men på en av Jonas bilder kan man se att det är en tiger. Fantastiskt!

Gå vidare till del 2