16 feb 2018

Förväntansfullt och småpirrigt redan från start idag. Den böjar krypa närmare, Shristis och min stora upplevelse. Om några dagar är vi i Bhutan. Åskdrakens land. Det lilla mytomspunna kungadömet i östra Himalaya, inklämt mellan Kina, Tibet och Indien fascinerar mig. En demokrati med kungen och en religiös ledare som högsta styrande organ. Ordning och reda, låg kriminalitet och som det verkar lyckliga innevånare. (Deras slogan är ”Bhutan – happiness is a place). Stämmer det? Snart ska jag få bilda mig en egen uppfattning!

Jag jobbade en del på förmiddagen. Men jag kände att mitt fokus började förflyttas bort från jobbet och österut..

Sedan ett par år har jag, tack vare Swed-Asia Travels och Kjell Borneland Academy (KBA), ett fadderbarn i Jaigaon i norra Indien; Shristi. Hon bor tillsammans med sin morfar och några andra släktingar mycket enkelt i en hydda utan faciliteter, och normalt sett utan möjlighet till skolgång. Tack vare KBA får hon och hennes kompisar i byn chansen!

Jag träffade henne för första gången för drygt ett år sedan; ett fantastiskt möte (länk till den dagboken). Jag kände att jag gärna ville återse henne. Samt att jag skulle vilja uppleva Bhutan, som via en portal gränsar till Jaigaon. Skulle det kunna gå att kombinera dessa båda?

Efter att ha konsulterat Shristi, hennes familj och hennes skola, och efter en stor dos planering med Swed-Asia Travels, verkar bägge drömmarna gå i uppfyllelse. Shristi, hennes lärare Soni och jag får göra en upptäcktsresa tillsammans!

 

17 feb

Jag landade tidigt i Delhi, första anhalten på väg till vårt äventyr. Eller förresten, bara att vistas i Delhi, och alla vägtransporter, är ett äventyr i sig!

I Delhi träffade jag Kjell Borneland, som står bakom KBA. Han driver också resebyrån Swed-Asia Travels tillsammans med Tina Höijer. Kjell hade precis avslutat en kattdjurssafari i Rhantambore nationalpark. Jag fick hänga på gruppens avslutningsmiddag på stamrestaurangen ”Spicy by Nature”. Lite speciellt att hoppa in i en grupp som svetsats samman under 11 dygn på strapatsrik resande fot! Gruppen verkade nöjd efter att ha spårat både lejon och tigrar. För 10 år sedan gjorde jag själv min första resa med Swedasia, också det en tigersafari. Outplånliga minnen och en riktigt bra grupp, vi träffas fortfarande en gång per år!

 

18 feb

Idag far Kjell Borneland, Erika och jag tillsammans till Skolan i Jaigaon.

Erika Andbjer är en artonårig tjej med ambitioner! Hon går på Natur- och Äventyrslinjen på Realgymnasiet i Nyköping. Erika pendlar målinriktat 5 timmar om dagen till Strängnäs och kröner nu praktiken med att assistera Kjell under tre veckor i Indien.

För att komma till Jaigaon krävs två timmars inrikesflyg till Bagdogra, och sedan 6 timmar i bil. Kjell gör resan flera gånger om året, så han har rutinen inne. Och jag börjar få!

Väl i Bagdora fanns vår lilla välkomstkommitté på plats; Mr Mahesh som är chefskoordinator och spindeln i nätet på skolan och Mr Andrew som via sitt företag Drukcountryexplorer ska guida oss i Bhutan. I Bhutan får man guide tilldelad och hotell utvalda utefter de önskemål men har. Att resa på egen hand är inte tillåtet. Kostnaden är 250-290 US per dygn; då ingår allt (utom dryck).

Fem timmar gick undan, vi diskuterade allt från politiska frågor, bhutanesisk öl till stressläget i Sverige kontra Bhutan (här är till exempel stressrelaterade sjukskrivningar ett okänt begrepp).

Det många brukar känna till om Bhutan är att de räknar in ett lyckoindex i BNP; bruttonationallycka! Inget projekt genomförs utan att det säkerställts. Den framtagna mätmetoden är följande:
1) fysisk, mental och andlig hälsa
2) tidsbalans
3) social och samhällelig vitalitet
4) kulturell vitalitet
5) utbildning
6) levnadsstandard
7) god samhällsstyrning
8) ekologisk vitalitet

På kvällen blev Erika och jag installerade i ”Green house”, skolans gästhus. KBA har genomgått en stor förändring sedan jag var här senast, inte minst genom eldsjälarna Catharina Larson och Pam Björlin. Under sin sexveckorsvistelse som volontärer i fjol såg de till att skolan fick ett bibliotek med femhundra böcker och flera tablets! De integrerade idrott på schemat (båda är gymnastiklärare i grunden) och såg till att skolan fick en bra skolgård med en massa leksaker. Allt tack vare deras ideella insatser och privata donatorer. På köpet gynnades lokala handlare (inte minst bokhandlaren!)

Kjells intention är att skolan ska bli Västbengalens bästa, den är på god väg!

 

19 feb

The Wheather Game. Låter kanske som en amerikansk film men är en ”massagesaga”. Barnen sitter i en cirkel och masserar varandra med grepp anpassade efter innehållet i sagan. Axelsons skola introducerade massage i skolan/förskolan och massage mot våld för mer en 20 år sedan. Massagesagan är en variant på temat som jag tänkte skulle bli mitt bidrag till skolans rutiner. (Nästa gång hoppas jag kunna lära ut enkel massage för hemma/skolbruk till lärare och elever).

Till frukost repade jag och Erika ett ”framförande”. Ett par timmar senare masserade barnen blixtar, regn och solar på varandra med gott humör. Erika ska repetera sagan med dem då och då under sin tiodagarsvistelse. Perfekt!

Efter lunch promenerade Kjell och jag till Shristis hem. Hon bor tillsammans med morfar, ett par mostrar och lite övrig släkt. Denna gång fick jag även träffa Shristis mamma som tidigare arbetat på tefälten. Shristi fick ett par skor av mig till resan och en snygg Niketröja samt en del andra kläder av min kollega Teresias döttrar. Och ett antal böcker. I Bhutan blir det högläsning ur Bröderna Lejonhjärta på engelska, och från en barnbok om Bhutan på svenska!

Jag och Kjelle pratade med familjen om hur jag kan hjälpa dem. Man får sig en tankeställare när man inser att några bättre utekvällar i Stockholm är ett nytt tak hos dem och en annan livskvalitet.. Shristi var på topphumör och laddad inför resan. Hon hade klätt sig fint i sin klänning och visade mig runt i sin hydda. Här har hon tillbringat alla nätter under sina åtta år, och nu ska hon på på hotell i ett annat land. Vilken resa!

 

20 feb

Lugn mellandag med nödvändigt fix inför avfärd.

Det blev en shoppingtur i Jaigaon tillsammans med min blivande medresenär Soni, hennes lärarkollega Shanti och Shristi såklart. I Bhutan kan det vara kyligt så här års, Så det blev dunjacka, byxor och en resväska. Shristi betalade alldeles själv och verkade nöjd och glad efter att gjort sitt livs första transaktion!

 

21 feb

Day for departure! Men det är inte bara att sätta sig i bilen och köra in i Bhutan direkt. Först checka ut från Indien, sen checka in i Bhutan. Samt ett par ytterligare kontroller däremellan. Så efter att ha disponerat en del tid hos immigrationsmyndigheterna kunde vi äntligen påbörja vår sex timmar långa resa mot Paro! Konstant uppför på minst sagt slingrande, smala vägar som följer bergskammen. Känns tryggt att Mr Andrew kört denna väg otaliga gånger tidigare. Speciellt när dimman låg tung och man under vissa partier svårligen såg handen framför sig. Möjligen ett par billyktor långt borta.. Han gjorde det på känsla och erfarenhet!

Lunch tog vi på rest Damview i Chhukka. Sex stora rätter serverades; en diger, och god, välkomstlunch i bhutanesisk anda. Potatis med smält ost, mutterpaneer (ärtor med ost), ett nanbröd fullt med luft, kål, dumplings (veg och icke). (Dock saknades nationalrätten; chili med smält yakost). Allt till en hänförande utsikt över floden och dalgången. Från floden Dam utvinns en stor del av den elektricitet som gör Bhutan till ett rikt land; kungen säljer el till Indien.

Har hört att man i första hand inte åker till Bhutan för dess kök, men detta var riktigt gott. Fast farligt, här gäller det att lägga band på sig så inte vågen visar person”bästa” vid hemkomst..

Under färden kan man också, vid klart väder skymta landets högsta berg, Gangkhar Puensum och är 7 561 meter öh. Många äventyrares våta dröm, men ”tyvärr” är det heligt så bestigare göre sig ej besvär.

Det blev ett stopp till vid flygplatsen i Paro. Landningsbanan är placerad extremt nära bebyggelse mellan bergsmassiven, endast ett fåtal specialutbildade piloter från två flygbolag kan landa här. Som pilot gäller det att parera bergstopparna för att sedan tvärbromsa för att klara en av världens kortaste landningsbanor!

Ett par timmar senare var vi installerade på Hotel Drukchen i Paro. (Druk = drake, Druk Yul = åskdrakens land, det bhutanesiska namnet som härrör till buddismen, den i landet dominerande religionen). Hotellet höll riktigt bra klass, och var helt designat i Bhutanesisk stil. Det var mysigt att slå sig ned tillsammans med Shristi och Soni och ta en kopp té efter väl förrättad resa. Inte minst av Shristi! För henne är allt för första gången; hotell, säng, restaurang, hiss… Att det har är en stark och uthållig liten tjej som är van att anpassa sig till olika situationer råder ingen tvekan om. Det är dock de enkla förhållandena som är hennes naturliga element och trygghet, det får vi inte glömma. Och som sagt; nu är allt nytt. Därför är det så skönt, och helt nödvändigt att Soni, hennes klippa till lärare är med. (Speciellt då Shristis och mina kommunikationsmöjligheter är begränsade). Efter middagen, och The Lionheart Brothers på sängkanten, blev det en tidig kväll; i morgon väntar Tiger Nest!

22 feb

Vi blev hämtade av vår guide Vinod och chaufför vid 08, en timma senare satt vi startklara på våra ponnyer nedanför templen vid Tiger Nest (Paro Taktsang). Kändes rätt overkligt att man skulle ta sig dit till klippan 3100 m ö h, en stigning på 1000 meter. Skulle vi klara det? Skulle Shristi klara det? Hon fick alltså för första gången sätta sig på en häst. Lite ovant i början men efter en kort invänjningsperiod gick det fint, över stockar och sten, i smala passager, uppåt, uppåt.. Ponnyerna hade försmak för att gå så långt ut som möjligt mot stupet på stigarna, här var det säkert fler än Shristi som hade hjärtat i halsgropen.

Hästförarna får försiktigt uttryckt sin dagliga träningsdos genom att göra detta minst två gånger om dagen..

Halvvägs var det dags även för oss att byta till ”apostlahästarna”. Från den punkten är inte ponnyer tillåtna. Man kan välja på att vandra ner igen, stanna på caféet, eller fortsätta uppåt.. vilket vi såklart gjorde.

Men det var en tuff klättring. Jag kände av den tunna luften och blev skapligt andfådd ju mer vi närmade oss målet. Sista etappen består av 800 trappsteg nedåt och sedan upp igen, då fick envisheten ta över. Men vilken känsla när vi äntligen nådde fram till det sägenomspunna templet! Shristi hade ”lett truppen” under större delen av vandringen, även hon behövde vila en stund nu.

Uppe i templen är inga kameror eller telefoner tillåtna, vilket nog kunde uppfattas som frustrerande av många (absolut inte av mig 😊).

Vinod berättade sägnen om Guru Rinpoche och hur han kom flygande på en tiger och sedan dödade demoner i grottan som symboliserade ondska. Han mediterade tre år i grottorna. Det är honom man tillber här uppe, han finns avbildad i alla tempelbyggnader, och kallas också ”second Buddha”.

Väl i templen började utmaningarna att klättra/krypa/ gå på stegar via klippskrevor och grottor för att komma åt så många delar som möjligt. Häll på att fastna i en extra trång passage.. Jag var också en hårsmån från att slå ned ett löst stående altare i längst inne i en grotta som jag lyckats åla mig fram till. Vi klev sedan ut på en klippavsats som nog kunde karakteriseras som direkt farlig. Men med en fantastisk vy! Har hade en hel del turister fått sätta livet till via fritt fall (hit fick inte Shristi följa med).

Sedan var det bara att vända kosan tillbaka igen. Trapporna som vi nyligen vandrade nedåt kändes nu dubblerade. Vi stretade på och när vi kom på lägre höjd var det betydligt lättare att föra ett samtal. Vinod berättade om livet i Bhutan, möjligheter att starta företag, leva som gay, om kungens makt och mycket mer. En hel del man läser i guideböckerna är överdrivet. Tobaksrökning är förbjuden, men det röks ändå hemmavid. Plastpåsar är förbjudna (bra!) och nedskräpning också. Men visst fanns det lite skräp här och där iaf. En sak verkar stämma; bhutaneserna strävar efter lycka och indirekt balans. Här finns som sagt inga sjukskrivningstal pga stress. Tilläggas kan att TV och internet lanserades i landet 1999. Lyckas landet hantera dessa relativt nya fenomen utan att vrida på stresskranen så finns det skäl att ta efter!

Efter lyckad nedkomst satt det bra med en lunch. Idag fick vi verkligen Bhutanska specialiteter; rött ris, ost av komjölk, veg chili med mera. Föll mig i smaken. Vi toppade med en bhutansk lunchöl, det var vi väl värda!

Sen var det dags att kryssa ännu en punkt från min wish list. Bågskytte; landets nationalsport och någonting som jag länge velat utöva. Vi hittade en bana, Peema Giftshop. Ett ställe med ett ganska udda mixat utbud; bågskytte, hotstone bath och giftshop..

Det var ännu roligare än jag trott, satte några bra pilar och funderar på att skaffa mig en hobby när jag kommer hem! 😊 (Ska faktiskt testa med Östermalms bågskytteklubb i mars).

Nästa punkt på programmet var shopping på Paros huvudgata. Något att tänka på i städerna är att använda övergångsställena, annars bötfälls du direkt.

Vi lyckades med konststycket att köpa allt i samma butik. Det som förde mig dit var Kuru, spelet jag såg ett gäng killar spela i Paro. Pilar med en tyngd som man kastar mot en måltavla på marken. Köpte sex pilar, ska bli kul att testa på Skarpö.

Sen var både orken och programpunkterna slut för dagen, vi begav oss till Drukchen Hotel för middag. Jag avslutade dagen med ytterligare ett kapitel ur Lejonhjärta för Shristi. Oklart hur mycket hon förstår men hon verkar gilla det. Over and out!

23 feb

Binod hämtade upp oss vid 09, idag ska vi göra huvudstaden Thimpu, ca 1,5 tim från Paro. På min wish list stod wildlife eller möjligen zoo. Någon safari gick inte att klämma in i schemat, de möjligheterna finns främst på östra sidan (next time..). Och att hålla djur inspärrade är inte tillrådligt enligt Buddismens tankesätt. Däremot finns en park med nationaldjuret Taki. Stora fina hägn där dessa ganska osköna bjässar (350 kg) spankulerar omkring. Enligt sägnen skapades takin genom att Lama Drukpa Kunley (även kallad Divine Madman) fogade samman kroppen av en ko och huvudet av en get..

Dzongen i Thimpu är ett turistmål som sticker ut! Här fåt du detta forts historia från hästens, eller snarare Vinods, mun..

Alldeles bredvid dzongen finns ett vackert bostadsområde som, tillsammans med flera andra, vuxit fram ganska nyligen. Storstäderna växer vilket beror på att alltfler från landsorten flyttar in. 70 % av landets yta är täckt av skog och till alldeles nyligen hade lika många buthaneser en dagsmarsch till närmsta bilväg. Det håller dock på att ändras, vägnätet byggs raskt ut.

Mitt schema innefattar en hel del studiebesök och efterforskning inom hälsa-, friskvård och massage.
Innan min resa hade jag fått informationen att Bhutan inte har några västerländska sjukhus, men så är inte fallet. I Thimpu finns fullt utrustade sjukhus efter västerländska mått mätt. Men det finns också sjukhus som bara använder sig äv traditionell örtmediciner och dito tekniker i diagnostisering och behandling.

Avrundade denna dag med ett besök på Norbu Spa & Massage Academy, där jag träffade dess ägare och diskuterade våra respektive verksamheter. Bhutanesiska influenser i detta sammanhang handlar främst om läkeväxter och örter, här finns mycket långa traditioner, de används även i massageoljor.

Besöker fick runda av dagen, vi begav oss tillbaka tio hotellet och middag. Efter middagen hade vi ”pärlverkstad” i mitt rum, Shristi gjorde halsband till sig och varsitt armband till mig och Soni. Sen var det godnatt!

 

24 feb

Frimärken och filateli är en av Bhutans bravurnummer. Svårt att posta kort när frimärkena är supervackra och levereras enligt bilden. Det blev ett besök på General Post office där jag köpte en uppsättning till vykorten och en till mig själv. Efter det hade vi en ”turistfälla” kvar; det som sägs vara världens största sittande buddha. Den uppfördes så sent som 2016 till den förra kungens 60årsdag, och är fortfarande under konstruktion. Synnerligen imponerande! Men störrre än den jag såg i Sri Lanka? Det är frågan.

Så var det dags att starta den vindlande färden mot Jaigaon. Det är definitivt ett äventyr även att ta sig tillbaka på serpentinvägarna med ganska hög trafik. Shristi sov gott under större delen av resan.

På vägen från passerade vi Dobzi dzong. Här var den offentliga avrättningsplatsen fram till 60talet (nu har man inte längre dödsstraff). Den dömde placerades i en säck som sen fick rulla nedför berget..

Efter ca 17 mil, 6 timmar och sammanlagt fyra besök hos ländernas immigration kunde vi checka in på skolan och lämna av en lycklig Shristi i sitt hem. I detta fall mest glad för att få återse de sina som hon för första gången varit borta ifrån. Äntligen fick hon prata Adibasi, sitt eget stamspråk, igen.

Det här har varit en omtumlande resa för henne som det kommer att ta en tid att smälta. Men hon har definitivt fått ett minne för livet, och något att kunna relatera till när hon blir äldre.

Ett stort tack till min vän Soni. Utan henne hade det såklart inre gått att genomföra den här resan. Hon har varit Shristis roommate och trygghet under hela färden. Soni har en personlig relation inte bara till Soni utan till alla 100 elever på skolan, och till deras familjer. Hon ser till att alla får vad de behöver vad gäller utrustning, mat, utbildning och mänskligt värme. Ett fantastiskt jobb.

 

25 feb

En lugn dag!
Efter frukost i Green house tog jag en promenad i byn där skolan ligger, Chotta Mechiya Busty. Just när jag filmade var det ganska lugnt, det brukar vara stimmigt på bästa Indienmanér, med bilar, motorcyklar, tuctucs, djur och människor i en salig röra. Små stånd och kiosker kantar gatorna. Hyddorna och husen är mycket enkla, detta är inga välbärgade kvarter. I vissa delar är kriminaliteten hög. Jag passerade även flera kyrkor på min väg.

Efter lunch tog jag mig till ett intilliggande litet kloster. Här blev jag välkomnad av Laman Venerable Sangay Yonten. Lugnet infann sig direkt. Lama introducerade mig i den buddhistiska meditationstekniken, grundpositionerna och en enklare meditation. Vi hade intressanta diskussioner och kommer att hålla kontakten.

Det blev en tidig sänggång efter Sonis vällagade middag. Bortskämd blir man!

 

26 feb

Väcktes av ett ihärdigt smattrande mot husets plåttak. Det visade sig att vi fått ett tillfälligt besök av monsunen. Ett riktigt kraftfullt regn- och åskväder underhöll oss i flera timmar. Jag satt på terrassen och avnjöt regnets meditativa inverkan, i linje med besöket hos Laman igår!

Idag väntar vi besök från Strängnäs! Staden är en svensk-indisk liten metropol. Förutom Swed-Asia Travels med Tina och Kjell som även administrerar skolan finns här också Catharina Larson som i fjol vistats sex veckor i Jaigaon och uppgraderat skolans verksamhet rejält. I Strängnäs bor även Peter och Annelie Westerberg, vars son Fredrik träffade Reshmi när han arbetade som volontär på skolan. Tycke uppstod, och några år, några giftemål och mycket pappersexercis senare bor de två nu i Strängnäs!

Peter och Annelie träffar av naturliga skäl inte sin sons svärföräldrar så ofta. Men idag var det dags! Så när regnet lagt sig gjorde paret entré tillsammans med Kjell och Kristina Qvist, en Seed-Asiaresenär som också är en av skolans sponsorer. Vi fick en liten välkomstceremoni med barnen i centrum. Hela skolan var samlad. Samtliga, med Kjell i spetsen, höll tal, och barnen framförde ett potpurri på Små Grodorna, raketen och Röris!

Jag passade på att hänga med Shristi sista dagen, samt besökte familjen och tackade för att jag fått låna henne. Denna gång var inte den engelsktalande mostern där så det fick bli kroppsspråket!

På kvällen var jag och Erika medbjudna till Dilip och Renu, Reshmis föräldrar. Det blev kära återseenden och generös och god förplägnad! Det är alltid spännande att var ”indisk gäst” då man inte riktigt vet i vilken ordning rätterna serveras och hur många de blir. Men än sak kan man vara säker på, (den indiska) dansen kommer att trådas! Även här var Kjelle ”riktkarl”, men vi andra var inte sena att följa.

En grand finale på mina veckor i Jaigaon och Bhutan!

 

27 feb

Reveljen gick 05, idag väntar en lång resdag för alla inblandade. Erika och jag tillbringade 10 timmar på resande fot (bil, väntan, inrikesflyg och bil igen) till vi nådde våra respektive mål i Delhi. Erika åker hem, jag gör en ”mjuk övergång”, tre dygn på hotell. Börja småjobba, sammanställa denna dagbok, vila och ta en och annan behandling.

Övriga gänget, inklusive Soni och Mahesh, körde de fem timmarna till Kalimpong. Där väntar en storslagen natur och Kjells andra skola. Den drivs av Mahesh bror Wangshuk Sheraf, dom också är framstående ayur vedaläkare. Ett riktigt lockande resmål det också, som står på tur till nästa gång jag besöker Indien!