22 oktober; möte med en brokig skara Indienfarare

Så inföll den då; dagen I. Eller kanske snarare dagen S! Idag flyger jag nämligen med Swed-Asia Travels till Indien för spännande upplevelser. Högsta prioritet och främsta skäl är att få träffa mitt fadderbarn Shristi på fennes skola Kjell Borneland Academy. Väldigt spännande i sig; jag har ingen aning om hur och om det kommer att fungera. Men min känsla är god! Jag kommer också att ha möten angående hur Ugglapraktiken kan engagera sig i skolan och barnens tandvård, massage, friskvård etc.

Bengt, Kent (dold), Susanne, Peter, Annelie, Tina, Nathalie, Martin, Louise, Susanne och Ingalill

15.00 mötte jag upp min grupp, med reseledare Tina Höijer i spetsen, på Arlanda. Vi är 13 personer med fyra olika inriktningar på våra resor. Sex personer ska resa med Tina på guidad tur i Bhutan. Swed-Asia Travels har satt ihop en riktigt intressant resa som lockade mig, den också!

Jens och Johanna fann en bra lösning när make resp bror inte ville åka till Bhutan.

Men jag tar en chans som inte återkommer i brådrasket. Jag kommer att stanna fyra dagar i den gudsförgätna staden Jaigaon, på gränsen till Bhutan. Min egen (rese)guru Kjell Borneland kommer nämligen att göra detsamma. Skälet till det är familjen Westerberg; Peter, Annelie och dottern Nathalie. För två år sedan reste sonen Fredrik till Kjell Borneland Academy (Shristis skola) som volontär. Han fick rådet: bli helst inte kär, det kan bli besvärligt. För att göra en lång historia kort; Fredrik träffade sitt livs kärlek, numera är han gift med Reshmi Lama. Paret kommer snart att flytta till Strängnäs. Men först väntar fest i Jaigaon. Klart jag tog chansen att hänga med dem och förhoppningsvis också träffa Shristi!

Louise och Martin, journalister med ambitioner!

I ressällskapet finns också Martin och Louise, två unga journalister och äventyrare som ska trecka nio dagar i djungeln, i gränslandet Bhutan-Tibet-Bangladesh, ett område som kallas Doars. Här har aldrig västerlänningar satt din fot, de ska träffa schamaner, ett tiotal minoritetsfolk, se tigrar, elefanter, ormar.. De är nyutbildade på Åres friluftsguideskola, gör en egen vildmarkstidning urstig.se och har tidigare gjort flera trecking/äventyrsresor. De upplever, fotar, skriver och delar med sig. Martin och Louise har satt ribban vid att sälja in artikeln till National Geographic, känns inte helt omöjligt. Deras resa kommer säkerligen att innehålla ett antal åtminstone personliga scoop!

Susanne, ingenjör från Kiruna, har förverkligat ett livsmål och ska tillbringa sju veckor på skolan som volontär.

En brokig skara människor med det gemensamt att vi vill uppleva något som går utanpå den mörka kulna svenska hösten. Samt en lätt exeptionell läggning till att frivilligt ta sig till den avlägsna, svårtillgängliga och faktiskt rent motbjudande platsen Jaigaon.

 

23 oktober; vi teamar upp oss med riksharace i Delhi

Sov som en klubbad på planet vilket var lägligt, så mycket mer sömn lär det inte bli det kommande dygnet. Kjell Borneland mötte upp oss på flygplatsen, och känslan kom direkt. Det här kan inte bli fel! Efter att samlat flocken i bussen (lite försenat pga skottlossning på trottoaren) fick vi initierad Bornelandsk specialguidning på väg till Hotel Taj Princess. På hotellet blev det frukost och ett par timmars väntan på rum, som jag fyllde ut med en promenad på marknadsgatan. Delhi förnekade sig inte.

Rickshawförare tar paus

Signalhornen överröstar varandra, myllret av bilar och rickshaws är oändligt, precisionen är alltid på millimetern när det gäller att samsas om vägbanan. Det är först fram som gäller, men med vänliga förtecken. Inga fingrar i luften här inte. Ett fascinerande samspel!

Tog en bit mat med Ingalill och Sussi (från Bhutangänget) på hotellets takterrass, innan en intressant busstur till Old Delhi följde. Vi började med att fastna i klassisk Delhiträngsel med stillestånd ett par timmar, då vi fick chansen att iaktta folklivet och kommersen på trottoarerna. Förstklassig underhållning!

Kjell och Tina från Swed-Asia Travels, mitt i Delhivimlet

När trängseln äntligen lagt sig gav bussen upp mitt i trafiken. Men honnörsorden i Indien är tålamod och flexibilitet och snart satt hela gruppen i cykelrikshaws. En extra krydda i gruppmomentet var kappkörning med snäva omkörningar så den turen blev också en upplevelse att ta med sig.
Säkrast att inte vila vid hemkomsten vi gick upp på hotellets trevliga takterass för en Kingfisher, innan Kjelle tog oss till sin stamrestaurang Spicy by Nature där vi smorde kråset. God stämning i gruppen som snabbt lärt känna varandra. Tur det då vi kommer att splittras om bara ett par dagar.

 

24 oktober; på vacker väg mot skitig stad

07.00 möttes ett gäng (morgontrötta) Indienreserer upp i receptionen för en lång dags färd mot Jaigaon. 45 min i taxi till flygplatsen, två timmar flyg från Delhi till Bagdogra i Västbengalen sedan nära sju timmar i bil uppför Himalayas sluttningar (när man kommit ur det obligatoriska trafikkaoset). Bilfärden var mycket vacker på krokiga vägar och minst lika spännande med trolig telepati mellan förarna inte minst i möten i kurvor..

När vi kom fram till Jaigaon, ”staden som gud glömde” hade vi väl aldrig varit så glada att komma till en dito plats!

I Jaigaon används gatans mittremsa som sopstation

Vi installerades på Ibis, det ena av stadens beboeliga hotell. Helt ok! Vid 21 släpade vi oss iväg till den restaurang som var tänkbar. Ett trött gäng mumsade i sig chicken tikka utan den efterlängtade Kingfishern, i Jaigaon avstår man i regel alkohol (och intag av ägg) av religiösa skäl. När vi blev våldgästade av en intim kackerlacka (inte skönt innanför kragen) kände vi att det var dags att dra sig tillbaka.

 

25 oktober; från ett kärt möte till exotisk bröllopsdans

Pirrig känsla i kroppen; idag ska jag kanske få träffa mitt fadderbarn Shristi på Kjell Borneland Academy (KBA), Kjells namngivna skola i byn Chota Mechia Busty, ett mycket fattigt område i Jaigaon. Byn saknar bra sjukvård, och med stora problem med dricksvatten, sanitära faciliteter, och inte minst med den lokala sophanteringen.

Kjell och Tina framför sitt ”skolverk”!

Här har Kjell initierat och tillsammans med sponsorer byggt upp en byskola som ger en chans till undervisning för de allra fattigaste. Många av lärarna arbetar ideellt och alla inblandade är besjälade av sin uppgift, inte minst rektorn Mr Mahesh. Skolan och organisationen kring den, med alla sidoprojekt (till exempel att förbättra sophanteringen) skulle jag kunna skriva spaltmeter om. Exempelvis har KBA nyligen ordnat en sponsor (Wennerström Ljuskontroll AB) från Strängnäs (där resebyrån Swed-Asia Travels ligger) som sett till att skolan numera har tillgång till dricksvatten.

Mr Mahesh visar den revolutionerande brunnen

Detta privata skolinitiativ som snart kommer att ökas på på med en ytterligare i Kalimpong går ”under radarn” och uppmärksammas inte så mycket. Jag är mycket imponerad av vad privatpersoner tillsammans med sponsorer och engagerade, dedikerade människor kan åstadkomma. Som sponsor/fadder känns det bra att veta pengarna når målet direkt, utan kostsamma mellanhänder.

Kjells och vi andra svenskars besök uppmärksammades stort på skolan. Vi hälsades först välkomna av barnen i sina skoluniformer som tillsammans med sina lärare gav oss blommor.

Alla skolans 55 elever hälsade oss välkomna

(l Indien ska alla barn, oavsett ”kast”, bära skoluniform och komma rena och kammade till skolan).

Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på välkomstproceduren utan spanade febrilt efter Shristi. Jag hade bara en flera år gammal bild att gå efter. Skulle jag hitta henne? Skulle hon i så fall vilja närma sig mig över huvud taget? Worst case scenario var att hon skulle bli rädd och kanske gråtande fly..

Kjell är mycket god vän med Shristis morfar som också är byns vise manHan och Shristi tillhör urbefolkningen, kallad Ashari tribes. Morfadern pekade slutligen ut Shristi för mig.

That´s my girl!

Där var hon ju. Ett par bruna stora ögon, djupa som brunnar, mötte min blick. Vilken känsla! Hon var fantastiskt söt, inte det minsta rädd, bara lite ”klädsamt” blyg. Jag tog en försiktig kontakt och frågade om jag fick fota henne och hennes klasskompisar. En bra början! Sedan vidtog ett tretimmarsprogram i ett stort partytält med lärare, elever, föräldrar, annan personal. Det ena talet avlöste det andra, det delades på indiskt manér ut en mängd scarfar (kata) för att hedra oss och andra närvarande som gjort insatser för skolan. Skolbarnen presenterade sång, dans och karateuppvisningar. Vi fick också se dans och sång uppförd av urbefolkningen i bergsbyarna. Exklusivt!

Vy från scenen, dit vi kallades ett antal gånger

Undertecknad i kunnigt sällskap; Kjell Borneland och ayurveda dr Sheraf

En man som gjorde stort intryck under dagen var ayurvedaläkaren Sherab Lama, tillika bror till till skolans rektor Mr Mahech. Han höll ett brandtal om Hälsans ABCD ur ayurvedaperspektiv. En talare av rang verkligen dedikerad sin uppgift. Vi bestämde att hålla kontakt.

Efter den upplevelserika förmiddagen kände jag mig ganska fullmatad på intryck. Men dagen var långt ifrån slut!

Kvällen var avsatt för en välkomstmiddag hemma hos Mr Delip Lama och hans familj. Han är far till Reshmi Lama, alltså till Fredriks fru. Vad vi inte visste men snabbt blev varse var att det handlade om en extra bröllopsfest (den tidigare kunde Fredriks föräldrar inte delta på). I Indien drar man sig inte för det överdådiga, ett bröllop ska vara påkostat och firas rejält helst under flera dagar. 500 bröllopsgäster är inte ovanligt. Familjen Lhama hade hade gått ut lite varligt och valt en tiondel av det antalet (sist var det fler!).

Peter, brudparet Fredrik och Reshmi, Nathalie, Annelie

De hade spänt ett tält över innergården och ordnat biosittning framför ”tronen” där brudparet skulle vigas. Vi försågs genast med Kingfisher och snacks (grönsaker, kyckling, söt indisk potatis med mera). Själva ceremonien utfördes av en Lama (som vi skulle lära känna bättre under morgondagen). Den var var snabbt överstökad. Det som tog tid var hyllningarna och såklart fotograferingarna. Och talen! Vi åt, drack och insöp allt med fascination, till vi alla blev uppdragna på dansgolvet. Vi dansade så exotiskt vi bara kunde till indiernas stora glädje.

Exotisk dans med truminslag

Lite trögt till att börja med men det släppte kvickt. Personligen fann jag mig snart dansa simultant med en indiska, som jag aldrig gjort annat.
Vilken dag (och natt!)

Häpp!

 

26 oktober; bybesök och sopsanerande Gurkhasoldat

Idag skildes vi från Bhutanresenärerna i gruppen, de satte sig på bussen med Tina för att påbörja nästa äventyr, sex dagar med buss i Bhutan med första anhalt huvudstaden Thimphu.

Efter lunch begav vi andra oss iväg mot min resas verkliga huvudmål, byn vid floden nära skolan där de flesta av skolbarnen bor. Husen är enkla skjul med dåliga (sanitära) förhållanden. De har till exempel ingen toalett; man får gå ner i floden.

Vi började med att gå runt i byn och förstod snabbt vilka extremt fattiga omständigheter de lever under. Men det finns ljuspunkter. Man har precis via sponsorer kunnat bygga fyra nya hus i byn. Alla bor gratis och och har möjlighet till enkla men tuffa jobb som stenhuggare.

I stenhuggarkvinnas trygga famn

Peter fördelar leksaksbilar till allmän glädje

Vi överlämnade några enkla gåvor till barnen. Deras oförställda glädje för lite godis och några leksaksbilar talade sitt tydliga språk. Ett parti avlagda barnkläder skulle vara helt revolutionerande i denna by, överväger starkt någon typ av insamling. Genom Kjell Borneland Academy vet man exakt var sakerna hamnar och att inga mellanhänder avlönas, vilket kanske inte är fallet annars.

Sedan var det dags att ta oss hem till Shristi. Jag hade hälsat på henne igår i skolan men att få träffa henne hemma var något annat. Vi satte oss på trappen och gick igenom hennes gåvor.

Shristi bland nya och gamla vänner

Hon fann sig snabbt i den nya situationen och studerade böckerna jag givit henne med intresse. Jag hade köpt målarböcker som hon genast tog sig an. Att det skulle gå så här bra hade jag inte vågat hoppas på. Jag vill fortsätta att följa Shristi och se vad jag kan göra, kändes som vi fann varandra. Riktigt spännande för framtiden!

Kvällens projekt var middag inte hos vem som helst utan hos Mr Sudhir Moktan. På hans CV kan man läsa före detta Gurkhasoldat, numera initiativtagare till och sponsor för projektet Green Revolution, där han med pengar ur egen ficka försöker rensa Jaigaon från tonvis med skräp (Det finns inga sop- eller åtevinningsanläggningar här).

Här visar Mr Moktan gurkhakniven som han använde i närstrider. Kjell flankerar honom.

Samtalsämnena för kvällen varierade mellan förevisning och beskrivning av gurkhakniv avsedd för närstrider, och hur man bäst ska råda bot på regionens erbarmliga sophanteringssituation. Vi var under förmiddagen nere vid floden där stadens alla sopor grävs ned(!)
Tidigare dumpades soporna direkt i floden. Kjell Borneland har bjudit en liten delegation från Green Revolution till Sverige för att lära mer om recycling. Här torde vi vara ett föregångsland. Ska bli spännande att se vad Mr Muktan med flera tycker om vårt sätt att sköta saken.

Undermålig sophantering, som ska bli bättre!

 

27 oktober; ingen ”dussindag”

Förstod redan till frukost att denna dag skulle bli speciell. Mitt dagsschema vid Kjells frukostgenomgång:

1. Färd till skolan för att tillbringa två timmar med Shristi!
2. Besök hos Laman i hans kloster för att lära mer om buddhism och meditation
3. Besök hos Shristis familj
4. Ayurvedisk massage
5. Sightseeing och middag i Bhutan

Här följer en kort resumé av denna synnerligen händelserika dag.

Jag kidnappade Shristi från en engelskalektion

Vistelsen hos Shristi blev ännu en gång väldigt lyckad. Hon satt i skolbänken när jag kom men följde med mig till en liten terrass där vi fick sitta ett par timmar och gå igenom hennes gåvor och öva på att kommunicera.

Pysselböcker överbryggar språkbarriärer

Sverigepusslet blev mäkta populärt

Vi klurade i pysselböckerna jag översatte till engelska och hon gjorde labyrinter, finn fem fel… men störst succé gjorde Sverigepusslet! Shristi hade aldrig sett ett pussel tidigare men blev snart klar över hur det skulle hanteras och viktiga kulturella Sverigetermer som Nils Holgersson och surströmming.

Shristi är en framåt och klyftig tjej med glimten i ögat, som snabbt vågar ta för sig. Och ta mig till sig, en okänd tant som kommer och beter sig klart annorlunda. Hon kan både läsa, räkna och skriva vilket är ett bra betyg till skolan. Känns fantastiskt att hjälpa henne på de sätt som går. Jag skulle komma att bli ännu mer varse att det behövdes under eftermiddagen.

Nästa stopp för dagen var ett buddhisttemplet i en grönskande del av Jaigaon i där vi träffade en av regionens högsta buddhistiska ledare; Lama Sangay Yonten. En vänlig man med mild blick som verkligen utstrålade vishet och godhet. Han undervisade oss om buddismens fem grundpelare och visade runt i det nybyggda klostret där flickor växer upp och utbildas till nunnor.

Laman vid sitt altare

En föräldralös nunneelev möter trygghet i klostret

I klostrets trädgård gods ett träd som odlats från ett frö från ett träd där Buddha gärna satt och mediterade..

Vi fick en rundvandring i det natursköna området, och avnjöt vyn över Himalayas sluttningar med en kopp sött te i handen. När klostret blir färdigställt kommer det att finnas ett rum för gäster som vill kontemplera. Jag skulle inte vara svårövertalad! Det var en ren befrielse att komma ut hit och andas syre och njuta av grönskan.

Efter det själsliga duvningen hann vi med ett ytterligare besök hos Shristi för att möta hennes familj och samtidigt se mer av hur hon lever. Jag träffade nu hennes morfar och unga faster som hon bor med i veckorna. Hennes mamma arbetar på tefälten, ett fysiskt och mentalt krävande arbete med mycket låg lön. Där har hon också med sig Shristis lillasyster. Mamman kommer enbart hem på helgerna, någon far finns inte med i bilden. Shristi visade mig runt i deras enkla hus, se bilder nedan. Köket är ett par kärl på marken, någon toalett finns över huvud taget inte.

Morfar tar hand om Shristi i veckorna

Shristis familjs ”kök”.

Jag gav morfadern ett bidrag till tandläkarbesök, något de aldrig får möjlighet till annars. Jag ska få bilder från hennes behandling, känns bra att allt dokumenteras och jag är helt säker på var pengarna hamnar. Mötet med Shristi, besöket på hennes skola, i hennes hem och hemby var väldigt gripande och omskakande. Jag kommer att fortsätta att engagera mig, både privat och via Ugglapraktiken.

Vad vore ayurvedisk massage utan herbal oil..

Jag vill förstås inte besöka Indien utan att ta massage, och kanske få lite inspiration. Mitt besök i USA för 10 år sedan resulterade i att vi lanserade hotstonemassage och strukturell integrering (Rolfing) på Ugglapraktiken. I Jaigaon var det inte helt lätt att hitta någon klinik, hamnade på en liten beautysalon med ett mycket enkelt massagerum. Fick 1,5 timma ayurvedainspirerad massage av ok kvalitet. Oljan flödade och jag blev inpackad i en blommig presenning..

Peter framför portalen som delar upp en stad mellan två länder: På ena sidan rysliga Jaigaon, på andra Siam renliga Phuntsholing

Så äntligen fick vi åka genom portalen, på samma gata som vi bor, till det legendomspunna lilla kungadömet Bhutan. (Att gå igenom är inte tillåtet för turister). Lika extremt skitigt, rörigt och otilltalande som det är på Jaigaonsidan, lika glänsande rent, vackert och harmoniskt är det på Bhutansidan. Ett land med såväl kultur, traditioner som natur och atmosfär i en klass för sig.

I Bhutan pratar man inte om bruttonationalprodukt utan bruttonationallycka. Alla projekt som genomförs måste genomgå en kvalitetssäkringsprocess för att säkerställa att det leder till ökad BNL för befolkningen!

Bhutan är ett välbärgat land. Sjukvård etc gratis. Man betalar inte skatt. Kungen säljer el till Indien sprungen ur vattenkraft från Himalaya. Han har skött affärerna bra och har nu stora fina kraftverk. Landet får också bidrag av flera organisationer,

Här får man inte röka, det kan rendera fängelsestraff. Det finns knappt någon kriminalitet, västerlänningar har börjat släppas in i landet men turismen är hårt reglerad.
Vi kom inte iväg förrän kl 17, så vi var i tidsnöd. Klockan 20 ska man ha lämnat landet (om man inte betalat 250 US per dag och har specialvisum).

Vi tog en kortare rundtur upp till klostret och en utsiktsplats, och på de lugna gatorna som omgärdades av vackra snidade fasader. Vi missade dock de detaljerade fallossymboler som ofta pryder husfasaderna. Här hyllas fruktsamheten!

Sussi kommer att få fler chanser att fota, hon stannar på skolan i sju veckor

Spännande affärer och inbjudande restauranger lockade, ingen tid kunde dock spillas i onödan. Kjell (som nyligen bjudits in till ambassaden för att föreläsa om Bhutan) tog oss till Restaurang Zen Family, där kinesisk och bhutanesisk mat serveras.
Vi avnjöt dim sum, crispy chicken och riktigt gott Bhutanesiskt öl innan det var dags att skyndsamt ta oss tillbaka genom portalen igen.

 

28 oktober; te på gott och ont

Dagens destinationen var Rajabhat Tea Factory i Kalchini. Ute bland tefälten ligger fabriken där Darjeeling te färdigställs från nyplockade blad till färdig produkt. Det resmålet stod högt på inte minst Louise lista. Hon vill nämligen skriva om något som inte uppmärksammas så mycket hemmavid; det hårda arbetet på tefälten. Här sliter extremt lågavlönade kvinnor. Förutom den fysiska ansträngningen utsätts de också för det flitigt använda besprutningsmedlet. Självmordsfrekvensen bland teplockerskorna är oproportionerligt hög. Till skillnad från kaffe- och bananodlingar med mera har detta gått under radarn i väst, vilket alltså Louise vill göra något åt.

Det var intressant att se hela processen hanteras i fabriken. Sen gick vi ut på fälten för den obligatoriska gruppbilden. Vi informerades by the way att en pojke nyligen dödats av en tiger, ofta synliga på tefälten. För att inte tala om tillgången på giftormar..

Kjell ger tearbetarna ett handtag

I denna moderna tefabrik tillverkas bara svart te. 45 minuter tar det från färskt till torkat

Komchana, 70 år har plockat teblad i 60 år. Här får Louise en pratstund med henne.

Eftermiddagen fortsatte i dur. Vi tog sikte på Garo Masti Home Stay i Alipurduar där vi serverades en riktigt fräsch god lunch. Den avslutades med en dessert baserad på sötad getmjölk i fast konsistens. Mmmm.. Under middagen gav Kjell sin femte intervju under vår resa, både tv och tidningar visar intresse för hans stora kunskaper om Indien, Bhutan och Nepal.

Det var inte slut med detta. Utanför väntade Mauridancers som ville hylla oss långväga gäster med en dansuppvisning. Praktfulla dräkter och karismatiska, riktigt skickliga dansare gjorde detta till ännu en höjdpunkt (väldigt många på denna resa!) Uppträdandet avslutades med att de stela svenskbenen fick röra på sig också!

Inte bara Mauridansare utan också Selfieentusiaster

Vi blev också hedrade med varsin ”bindi”. Här Nathalie.

På hemvägen droppade vi av Sussi, Louise och Martin vid skolan. Sussi påbörjar sin sjuveckorspraktik som lärare på skolan, journalistparet ska nu ut på sin häftiga expedition. Som guide har de Preem Khumar Lama, som förutom att ha djupa kunskaper om naturfolken, shamaner, djuren och djungeln även är yogamästare. De lär få intressanta dagar (och nätter i trädkojor!)

 

29 oktober; summering med min husguru

06.00 avgick vår bil mot Bagdogra. Betydligt smidigare resa än för några dagar sedan, fyra timmars vackra vyer och en och annan skumpig väg. Med det har man lärt sig parera nu! Jag reste med Fredriks (brudgummens) familj och Kjell. Familjen Westerberg ska vidare på en tigersafari med Kjell som guide. Trevligt att resa i denna lilla grupp, och att ha fått ha herr Borneland på så nära håll under några dagar. Han levererar lärdomar och filosofiska inspel på sitt unika sätt. Kjelle är en person som ser alla, och behandlar alla lika. Min egen husguru!

Vi landade i Delhi på eftermiddagen och hann med lite kryddshoppning på lokala marknadsgatan innan vi lämpligt nog avrundade vår gemensamma resa Spicy på Nature. Jag har haft fantastiska dagar med mängder av ”extra kryddor”. Och den som gjorde allra starkast intryck på mig var förstås Shristi! ❤️

 

Prolog

Jag spenderade ett par ytterligare dagar i Delhi. En del tid gick åt till att ”jobba igen”. Jag känner mig privilegierad som har så självgående kollegor! Vi har även fått en ny verksamhetschef medan jag varit borta. Nu kan jag kliva tillbaka ännu mer och ägna mig åt det jag ska göra. Numera inkluderande ett visst engagemang för en fattig by och en skola i norra Indien!

Fasad från Haus Khas Village, lugna gatan i Delhi

Var också i den tilltalande stadsdelen Haus Khas Village. Lugna gator, charmiga butiker, konstutställningar och trivsamma små restauranger. En riktigt trevlig upplevelse, inte minst för den som vill vila lite från Delhistimmet. Hann också träffa Bhutanåtervändarna, ett lyriskt gäng, flera tyckte att de gjort sitt livs resa. Nu när jag nu sammanställer min dagbok har tanken vuxit till förvissning. Jag åker med till Bhutan nästa år. Att göra resan med kunniga Swed-Asia Travels är en självklarhet. Nu har jag ett år på mig att förbereda mig. Och att längta efter besöket i den fantastiska staden Jaigaon!

Tina avtackas välförtjänt med en Bhutanesisk gåva. Vid hennes sida Mr Vishal, Swed-Asias ”Mr Delhi”.