11 december: Resan tar en ny vändning

Lyckades med konststycket att försova mig i morse, något som aldrig händer hemma. Gott tecken! Så jag fick jogga till frukosten vid 07 (hade tänkt powerwalka på morgonen men av det blev intet, får ta igen några dagars utebliven sådan på Alice när jag kommer hem). Jag avnjöt morgondagern och alla naturljud tillsammans med frukosten en sista gång, innan det var dags att hoppa in i bilen bredvid Chamal. Första anhalt var Turtle Farm, ”Sea Turtles Protection”, i Induruwa inte lång från Althugama. Ett spännande besök. Sköldpaddsfarmen är under återuppbyggnad, då den förstördes helt i Tsunamin. Man köper sköldpaddsägg från fiskare som tagit hand om dem på stranden. Äggen grävs ned till de kläcks, så placeras de i en reservoar några dagar till navelsprickan har slutits. Då placeras de ut i vattnet igen, på kvällstid då det är minst risk att de ska bli uppätna av fåglar.

Många av sköldpaddorna är utrotningshotade, och centret, som går runt på entréavgifter, souvenirer etc, gör en stor insats. Man hade också äldre sköldpaddor, och en albino. Extremt ovanligt, sker bara i en kläckning av 500.000. Den har inte en chans att klara sig i naturen, men med åren blir den grönare och kan eventuellt släppas ut i havet. Det är ju en omöjlighet att förvara sköldpaddorna allt för länge i centret; de intar snabbt imponerande storlek och vikt. Verkligen exceptionella djur, t ex kan en Leatherback turtle bli hela tre meter lång och väga 600 kg.

Efter att jag givit mitt lilla bidrag till driften genom att inhandla en käck axelväska av tyg, bar det vidare till nästa anhalt, nämligen batikfabriken i Ambalangoda. De hade mycket fint, inte minst bonader. Numera har jag möjlighet tillbe en handtryckt Budda, samt att klä mig i sarong. Det blev några väggvepor till, de matchar ju även min bagagevikt..

Masker är av stor betydelse i Sri Lankas tradition, så därför föll det sin naturligt att vi stannade vid en maskfabrik och museum i samma by. Man blir alltid lika imponerad när man ser de skickliga hantverkarna i arbete, oavsett om det handlar om mattknytare, ädelstensslipare eller som i det här fallet, att skulptera i trä. Visst var det lite lockande att få möjligheten att fästa en mask på väggen hemma som exempelvis skyddar mot de flesta sjukdomar. Men den här gången tog jag risken att låta bli!

Vår nästa anhalt var Moonestonemine i Meegodatiya. Historien bakom denna gruva, mitt ute i en kanelplantage, är att det för ”tre generationer sedan” slog en sten ned från månen ned på denna plats, likt en meteorit. Nu bryts månstenen i gruvgångar under åkern. I en station precis utan för gruvan tvättades stenarna, och visst såg man tydligt att det handlade om något annat än gammalt gråberg. Väldigt vackra stenar. Men månsten? Nåväl. Självklart visades jag vänligt men bestämt in i den vidhängande juvelerarbutiken. Här fanns de slipade stenarna i alla tänkbara infattningar. Inte riktigt något för mig, jag gillade bättre den ”råa” stenen som kom så att säga direkt från källan. Hur som helst en fascinerande upplevelse, kommer att researcha lite för att reda ut detta.

Det som i nästan högre grad fångade mitt intresse var platsen där en gammal skinntorr man satt och bearbetade skörden från kanelodlingarna. En ljuv doft av en den goda krydda spred sig i rummet. Kanelstänger och puderformen kommer från barken på grenarna (man använder en särskild kniv som påminner om en papegojnäbb), oljan utvinns från bladen. Jag köpte kanelolja av (förmodligen) bästa kvalitet. Ett par droppar i matlagningen kan ge en extra krydda. Men främst används det här vid tandvärk samt ett par droppar bakom öronen samt på fotsulor och handflator när man vill värma sig, till exempel i ett kyligt klimat. Blir med andra ord snart tillfälle att testa om varan håller vad den lovar. En av oljeflaskorna kommer jag att skänka till mitt stamlokus Cinnamon på Verkstadsgatan. Men om jag nu ska börja ett nytt, sockerfriare liv kanske jag måste ta adjö av deras musli och kanelbullar.. Nej, så fanatisk blir jag aldrig!

Galle är en gammal stad med traditioner tillbaka till portugiserna. Staden som omgärdas av en mur, likt Visby eller den gamla delen av Tallinn. Denna del av staden ”The Dutch fort”, byggdes av holländarna i mitten av 1600-talet. Vi gick upp på en utsiktsplats och beundrade vyn. På muren träffade vi ett par unga killar som ville tjäna en hacka på att dyka ned mot korallreven 20 meter nedanför. Självmordsdykarna fick ingen sponsring av mig. Däremot fick varje ”farlig” situation omskrivningen ”nåt att dyka på” i Chamals och mitt interna bilsnack.

Sedan var det bara att slå sig till ro i bilen, mumsa på små söta (i bägge bemärkelserna) bananer och skruva upp förväntningarna inför safarin i nationalparken Yala West, som skulle bli dagens huvudattraktion. Visst var den hägrande drömmen att få se en leopard..

Väl installerad på Hotell Chandrika var det dags att byta om till ”djungelsviden”. Jag känner mig betydligt mer varm i safarikläderna nu efter mina indiska äventyr i Jim Corbett och Rathambore. Scarf, kikare, kängor… välpreparerad för en öppen jeep. Men – kameran! Nu önskar jag att den där Canonkameran som jag gått och klämt på i fotoaffären hemma skulle hängt runt halsen. Men nästa gång…

Vid 16-tiden påbörjades vår safari, tillsammans med guiden Janaka och chauffören Saman. Efter dryga två timmar ivrigt spanande i lövskogsdjungeln kunde jag sätta ihop följande lista över iakttagna djur:

-Elefanter inkl.

-”Tusker”

-Leguan

-Sambar deer

-Spotter deer

-Vildsvin

-Schakal

-Krokodil

-Slothbeer, mamma med två ungar

-Vattenbufflar i mängd

-Painted stork

-Green bee eater

-Common hopoe

-Kingfisher (blå)

-Hornbill

Som synes saknas ett djur på listan; leoparden. Men man kan inte få allt. Jag fick istället se något annat som i mina ögon var än mer värdefullt, en skön sinnebild av frihet och välmående, och lite hopp om framtiden. I en av dammarna i parken tog sig nämligen en ”tusker” sig ett eftermiddagsdopp. Det handlar alltså om en elefanttjur med betar. En raritet, i parken finns det enbart 10-15 exemplar kvar, resterande har fallit offer för tjuvskyttar. Jag hann se betarna men tyvärr var jag inte tillräckligt snabb med kameran. Den skönaste synen var när fem-tonnaren dök. Han försvann under ytan flera sekunder för att sedan sticka upp halva huvudet, vika ut öronen och stå och gotta sig. Det var verkligen en härlig föreställning vi fick bevittna.

De flesta andra djur hade jag sett i Indien, några av fåglarna var nya. Hopoe var kul att se, liksom Painted stork. Det som dock definitivt var nytt och som livade upp turen lite extra var tre Sloth bears, en mamma med två ungar, alldeles nära jeepen. Det är ingen ovanlig syn i parken, men exotiskt för mig!

Sammanfattningsvis är jag nöjd med min safari, dock var guiden inte helt tillfylles. Det var en stor skillnad mellan honom och de skärpta, vana ”naturalister” som gjorde oss sällskap i Indien. De visste vad de sökte och fann det ofta. De kunde också konsten att bygga upp spänningen. Vad det här var för grabb vet jag inte, men han missade en hel del som Chamal och jag istället fick upptäcka.

Det uppstod ett problem på vägen ut ur parken. Jag insåg nämligen att djungelshoppen var stängd, ve och fasa! Efter ett visst förhandlande steg jag dock ur bilen med chaufförens safarihatt på huvudet.

På hemvägen inhandlade Chamal ”hoppers” från ett av de många små stånden längs vägen. En smet av rispuder, kokosmjölk och kokosolja bakas över öppen eld till en slags formad pannkaka, vilken serveras med sambal. Riktigt gott. För visst var vi hungriga, de väl invanda matrutinerna från Dalmanuta hade rubbats, speciellt lunchen. På hotellet blev det sedan ”rice & curry”, tillbakablickandes på en lång och lyckad dag!

12 januari: Mot 2000 meter

Idag hade vi en åttatimmars bilresa framför oss. Nästan hela gårdagens bilfärd gick ju längst med kusten. Nu bar det av norröver, upp bland bergen på kurviga väger, med genomgående natursköna vyer. Faktiskt var dagens resa en behållning i sin helhet tack vare den bedövande utsikten. I och med att vi färdades på allt högre höjd skiftade odlingslandskapet, från ris via bananer, grönsaker till te.

Vi stannade till vid Rawana Ella, ett vattenfall med hälsobringande thermalvatten som springer ur en källa högt uppe i berget. En attraktion för lokalbefolkningen, många ville gå riktigt nära, och ignorerade skyltarna som rekommenderade att undvika just det. Otaliga är de som trillat i och förts bort med vattenmassorna.

Det tragiska ödet undgick mig, så vi färdades vidare på de slingrande vägarna till vi nådde staden Nuwara Eliya, 2000 meter över havet. Det blev bilsightseeing genom staden ”Little England”, med ett stort antal vackra engelska kolonialhus. Målet var dock tefabriken Mackwoods Fine Te, en av många i detta teplantagernas Mecka. Spännande att få hela processen förklarad för sig. Det tar bara en dag mellan leverans från fälten och färdigt te klart för förpackning. Då inkluderas alla processer inklusive torkning, fermentering etc. Här tillverkas enbart svart te. (Det gröna teet har inte genomgått fermenteringsprocessen). De mest populära graderingarna är

-Broken Orange Pekoe (orange har inget med frukten att göra)

-Orange Pekoe

-Broken Orange Pekoe Fannings

-Silver Tips (ett exklusivt te då bara toppen på plantan används)

Förvånansvärt nog avrundades besöket med ett litet besök i shoppen.

Efter ett kort matpaus styrde vi vidare mot Kandy. Nu skulle vi nedåt 1400 meter, denna gång på än mer slingrande vägar. Jag var tvungen att lägga undan boken jag tittade i, efter att på ett oroande sätt blivit påmind om omeletten jag just ätit…

Kandy är en av Sri Lankas populäraste turiststäder, och den enda förutom Colombo som har riktig storstadskänsla. Men här finns också möjlighet till en naturupplevelse utöver det vanliga. Det bevisade inte minst vårt hotell ”Thilanka” som överträffade förväntningarna, speciellt vad beträffar läget. Jag fick nämligen ett rum med balkong mot berg, dalar och vatten. På vägen till rummet passerade jag poolen. Det var på vippen att jag bad Chamal inhibera nästa punkt på programmet. Men icke så, och det var ett gott val. För ”Traditional Kandyan & Low Country Dancers of Sri Lanka” får man ju inte missa som turist! Den professionella dansgruppen framförde nummer med inslag av akrobatik, balans, sång men framför allt dans till trummor och blåsinstrument. Det mest säregna var nog de traditionella dräkterna. Underhållande och skickligt. Det hela avslutades med eldslukeri. Det som många andra nummer handlade om gamla sägner och att driva bort onda andar. ”Maskdansen” var den som utmärkte sig mest, två dansare i väl tilltagna traditionella masker uppförde ett suggestivt nummer där en kobras rörelser efterliknades.

Direkt efter showen skickade Chamal iväg en vid det laget ganska trött Lisa, tillsammans men en guide, till ”Temple of the tooth”. Detta drygt 300 år gamla tempel visade tydliga spår av bomben, med avsändare Tamilska Tigrarna, som briserat sju år tidigare och dödat 25 personer. Det gällde inte inkråmet, det var återställt. Men säkerheten omkring var rigorös. Området där bomben placerats var fortfarande avstängt. Nåväl, den vänlige guiden ville förklara precis allt för mig. På singalesengelska och till det öronbedövande ackompanjemanget av ett antal trummor som nu tillsammans med sina traditionella trakterare förflyttat sig hit. Tyvärr var jag inte riktigt öppen för att ta in allt han ville förmedla. Jag fick i alla fall klart för mig att templet inhyser många reliker, till exemplet antika bladpapyrus. Den huvudsakliga anledningen till att ta sig hit är ju oftast en önskan att bese det som enligt sägnen är Buddas tand. Eller rättare sagt; efter ett långvarigt köande få stanna en sekund 50 meter ifrån en slags pyramidformad byggnation (cascat) som innehåller tanden (som alltså inte syns). Vart femte år öppnas pyramiden för publik, men det datumet inföll inte just idag. Om det skulle vara Buddas tand är den alltså mer än 2500 är gammal. Med stor sannolikhet så är väl inte så fallet, men det spelar ju egentligen ingen roll. Det är ju ett sätt att faktiskt få in publik i templet och kanske öka intresset för buddismen. Samt förstås dra väldigt mycket turister till Kandy! Den största behållningen för mig var att gå omkring i templet och beskåda Buddaavbildningarna från olika tidsåldrar i alla tänkbara utföranden, material och format. Och jag tog tillfället i akt att bli välsignad ännu en gång!

Efter en ganska medioker middag på hotellet (Åh Atuleh, var är du? Jag är bortskämd) slocknade jag vid 21.30.

Vidare till del 8